-Men säger ändå inte denna personfixering i journalistiken något om vad som rör sig inne i våra egna huvuden?

Ami Lönnroth lutar sig tillbaka i stolen och väntar. Jag funderar. Ja, vad har journalister egentligen för drivkraft idag? Saknar rubrikerna innehåll och har texterna stelnat? Kanske är det i vissa fall så, och kanske blir detta extra tydligt för den äldre generationen journalister. De som var med på 60-talet under studentupproret, det kalla kriget och då kvinnans frigörelse stod i centrum. Då, när journalisterna kollektivt hade något att kämpa för och när tiden var inne för den radikala förändring som var förutsättningen för de villkor vi har lyckats forma idag. På den gamla goda tiden stod samhällsfrågorna i centrum, menar Ami Lönnroth, men vem tror idag på att ett bättre samhälle är möjligt och vad fokuserar vi på nu? "Precis som Aftonbladet i åratal har förtingligat en person som heter Anna Nicole Smith till att bli ett stycke marknadsföring för tidningen. Jag undrar då och då vad Lars Johan Hierta skulle ha sagt om det - eller Wendela Hebbe, Sveriges första kvinnliga journalist och pionjär för den sortens journalistik som verkligen såg människan." skriver hon bland annat i den nyligen publicerade antologin Vad är då en människa i media? Verbum Förlag.

Under hösten stod denna bok i centrum för ett antal diskussionskvällar med föreningen Nätverket för god journalistik i Stockholm, där jag själv är styrelsemedlem. "Vad är då en människa i media?" innehåller texter där journalistikens kärna - eller brist på sådan - analyseras. Bokens författare är bland andra journalisterna Thomas Lerner, ordförande i Nätverket för god journalistik, Ami Lönnroth och Lisbeth Gustafsson. Medan Ami Lönnroth i sin text analyserar samhällsjournalistikens ändrade fokus belyser Thomas Lerner journalistikens olika dimensioner. I boken pekar han på nödvändigheten av reporterns egen förmåga till god verklighetsuppfattning, abstrakt tänkande, och lyhördhet inför en situation för att kunna åstadkomma ett sanningsenligt gestaltande av omvärlden. Bilden journalisten förmedlar till läsarna kan vara förvrängd, stereotyp och tvådimensionell men den kan också föra oss rakt in i händelsens konflikt, skapa frågor och få oss att tänka vidare, bortom den text vi för tillfället har framför ögonen.

Journalistens verklighetsuppfattning ställs ständigt på prov. Att kasta sig rakt in i en händelse kan alla göra, men att snabbt fånga konflikten - utan att för den skull falla offer för ett svartvitt motsatsförhållande i gestaltandet av skeendet - kräver ett osjälviskt intresse för den situation som journalisten för tillfället ställs inför. Den medvetna journalistiken är inte självklar och personfixeringen handlar ofta lika mycket om reportern själv som de människor vilka ibland blir föremål för projiceringar och inre attityder. En oengagerad och mentalt avstängd reporter skriver en ytlig artikel, resultatet kan inte bli annorlunda. Och allmänheten i sin tur färgas av det de läser i tidningarna, och börjar agera därefter. Reportern i sin tur skildrar det hon uppfattar, och så går det runt, runt ...

Bilden i det journalistiska arbetet är lika viktig som texten. Och bilden ställer samma krav på fotografen som texten ställer på reportern. Därför är det aldrig en slump när en reporter och en fotograf väljer att arbeta tillsammans. Oftast finns en gemensam grundvärdering och en förståelse för varandras tolkning av en situation. Att fotografer får allt mindre plats på tidningarna bidrar också till journalistikens försämrade återgivning av verkligheten.

Under en av höstens diskussionskvällar med Nätverket för god journalistik var Torbjörn Andersson, Årets pressfotograf 2001, närvarande och berättade om sitt arbete. I "Vad är då en människa i media?" visas några av hans bästa bilder som han tagit under sina reportageresor, och i boken beskrivs han som " ... en fotograf som har modet att gå tre steg tillbaka och visa tomheten för att därefter gå tätt på och visa intensiteten". Torbjörn Andersson kastar sig mellan ytterligheter. Oavsett om han bevakar kriget i Bosnien, tar närbilder under massakern på Himmelska fridens torg eller skildrar en autistisk pojkes vardag så arbetar han efter samma princip:

- Förtroendet är viktigt. Ju bättre förtroende desto bättre bilder. Man måste komma folk nära för att kunna göra ett fullgott reportage, säger han.

I sina bildreportage följer Torbjörn Andersson oftast människor under en längre tid. När han ställs inför svåra situationer strävar han efter att öppna sig och vara uppmärksam på sina känslor i stället för att stänga av och objektifiera upplevelsen. Som när han fotograferade tunneln i Tuzla där åttahundra lik låg staplade på varandra:

- Lukten, synen och ljuden i dödens tunnel får jag alltid leva med. Det bara är så.

Men närvaro och engagemang har ett pris, om man inte har erfarenhet och kan branschens tuffa villkor. I kapitlet "En journalist mer eller mindre - spelar det någon roll?" får vi läsa om den lovande journalisten Sofie Ribbing, med den "intensivt närvarande" radiorösten, och hennes erfarenheter under reportageresan i Bosnien i mitten av 90-talet. Under en av kvällarna tillsammans med Nätverket för god journalistik berättade hon om hur det gick till när hon fick chansen att göra det som många journalister bara fantiserar om. Ung, nyfiken och modig for hon ensam, rakt in i kriget, inställd på att göra sitt yttersta för att ta reda på sanningen. Nu hade hon möjlighet att göra sitt avtryck i radiohistorien. Erfarenheten blev en chock. Men "en journalist ska väl vara beredd på allt? Jag är väl en svag människa om jag inte klarar det?" tänkte Sofie Ribbing. Hotad, skrämd av erfarenheterna i Bosnien och sviken av redaktionen hemma i Sverige tog hon sig ändock in i Sarajevo - och återvände med toppreportage. Utan reportage hade hon inte vågat åka hem. Då hade hon varit körd.

Ärren från upplevelserna i Bosnien blev synliga långt senare och resulterade i att hon sa upp sig från Sveriges Radio och sjukskrev sig. Var går gränsen för en rimlig arbetsinsats?

Många journalister lever i ett spänningsfält under stora delar av sitt liv, och "Vad är då en människa i media?" ger en bild av den råa verklighet som många möter och måste anpassa sig till. Men eldsjälarna är sällsynta. Efterhandskonstruktioner av händelser förekommer och journalistiska övertramp blir i olyckliga fall extra synliga i sociala frågor, eftersom bevakningen ställer krav på beteendekunskap och en utvecklad förmåga till empati för förståelse av det sociala problemets komplexitet. Tyvärr har de slimmade redaktionerna oftast varken råd med eller tid till etikdiskussioner och handledning. Och, som bokens författare uttryckte under en av diskussionskvällarna: förutsättningen för den reflekterande journalistiken kräver tidningarnas villighet att publicera artiklar som inte bara förmedlar de förutsägbara och likriktade strömningarna i samhället.

Det är lätt att idealisera "den gamla goda tiden" med den glöd och solidaritet som då härskade inom journalistkåren. Det är också lätt att peka på och förakta de grunda och mindre genomtänkta löpsedlar som idag passerar vår ibland lite halvloja uppmärksamhet. Men bokens författare lyfter samtidigt fram en viktig tendens, tittar bakom självfixeringen och får läsaren att tänka till. Journalisten är en viktig kugge i det hjul som formar samhällsutvecklingen och människors värderingar. Vad och hur vi skriver får konsekvenser. Vad är journalistikens syfte idag? Har vi smält samman med det samhälle som vi ska granska? Lisbeth Gustafsson avslutar boken med att lyfta fram den grundläggande förutsättningen för att kunna tänka och agera självständigt som journalist. Hon ringar in villkoret för att inte dras in i de snören som upprätthåller ett okritiskt marionett tänkande, oavsett om det handlar om ett skeende eller en individ: "Att se människan innebär att se bortom och igenom tillvarons motsägelsefulla och nedbrytande kraftspel. Att se henne bortom roller och prestationer i det hon är. I sin nakna mänsklighet är hon orten för det gudomligas närvaro i världen. Ett medium för det tysta, outtalade kravet som ständigt ekar: Bry dig!"